Fucking jävla lördag..

Idag var det lördag, ja tänka sig en dag för återhämtning efter en veckas slit, lugn och ro, familjetid, mys och bara rå om oss.

Inte i vår familj, lördagar är dagen utan rutin, tja egentligen har vi ett typ av ”schema” , men vi gissar att det handlar om att det inte är skoldag, dvs denna dagen ser inte ut som den gjorde igår. – Och idag var det dessutom extra illa då A hade en liten förkylning i kroppen och vi bestämde därför att han fick stanna inne.

Så istället råder KAOS! Gnäll från morgon till kväll, det ljugs om allt mellan himmel och jord, och det bråkas och retas och slås.. ALLT ska göras tvärtemot och varje mening man säger studsar över deras huvud och lyssnas inte ens på till hälften.
A ska kontrollera och bestämma, och får han inte som han vill tjuter han och gråter utan tårar.

Och såklart detta konstanta tjat om mat, kläder, film, tv, spel, leka med kompisar, saker de vill ha, osv. Och då menar jag inte vad och hur vanliga barn tjatar, detta tjat finns det inget slut på, för har man väl stoppat en tråd så dyker nästa upp direkt efter man sagt sista ordet.
Och det är inte bara barnen som tjatar, föräldrarna i denna familj går som rutin på volvobanan och känner sig som om de har hakat upp sig så illa att det gått ett stort hål på sin vinylskiva.
– Ta bort handen från skrevet
– torka dig efter toaletten
– har du spolat
– plocka undan
– den ska inte ligga där
– jaga inte katten
– slå inte din lillebror
– var snälla mot varandra
– torka inte av dig på kläderna
– sätt på dig kläderna

Och då tycker vi dessutom att vi har kapat bort på de minsta och mellan viktigaste sakerna. Ibland orkar man vara pedagogisk och leka till det, men tillsist snurrar bara hjärnan runt, runt, runt och vill inte få ut några fler ord.
Som utmattad är detta ett av mina största problem, jag får verkligen inte ut varken tankar eller ord när våra barn en hel dag har inte gjort nått annat än varit förjävliga.

Och så blir det bråk, och skäll, och gråt..

Enda stunden man får någorlunda tyst eller lugn och ro, det är om man sysselsätter sig själv, tvättar, städar, diskar, lagar mat osv. För minsta lilla man skulle vila, gud förbjude du sätter dig ner, är skivan igång igen.

När jag skriver av mig dessa ord, flyger många tankar om hur hemsk jag är som tycker såhär om mina barn, och samtidigt får jag för mig att du som läser tycker att såhär är det ju att ha barn, så har alla det.
Frågan är blir alla föräldrar utmattande av sina barn? Eller är jag bara av sämre virke än dem då?

Min kurator berättade för mig att de nu ska inleda en ny undersökning kring just föräldrar till barn med diagnos och utmattning. Att jag inte är ensam om att ha ett barn med diagnos och vara utmattad det visste jag, men jag kan ändå inte släppa den tanken.
För känslan jag ofta får när jag pratar med andra föräldrar är att de tycker de har det lika dant, eller är det jag som förklarar dåligt? Det känns ibland omöjligt att förklara känslan och pressen som blir efter en lördag.
Jag har ju bara min familj som erfarenhet, och även om jag säger att prova du att gå i mina skor en dag, så får du se, men se du det skulle inte funka, minsta lilla förändring och speciellt en ny människa gör min älskade A till sociala A. Du får och kommer antagligen aldrig få se den sidan av honom, för som hans föräldrar är det bara vi som har den äran att få den tilliten